Dessa »jag minns« är inte precis minnen, och särskilt inte personliga minnen, utan små bitar vardaglighet, saker som folk i samma ålder har sett, upplevt eller deltagit i ett visst år och som sedan försvunnit, glömts bort. De var inte värda att bli ihågkomna, de kvalificerade sig inte till att bli del av Historien, de förekommer inte i statsmännens, bergsbestigarnas eller filmstjärnornas memoarer. Det händer dock att de kommer tillbaka, några år senare, intakta och pyttesmå, av en slump eller därför att man letat efter dem en kväll med några vänner: någonting man lärt sig i skolan, en världsmästare, en sångare eller stjärna som slagit igenom, en sång som varit på allas läppar, ett rån eller en katastrof som stått i tidningen, en bestseller, en skandal, en slogan, en vana, ett uttryck, ett klädesplagg eller ett sätt att föra sig, en åtbörd, eller något ännu mer obetydligt, oväsentligt, fullständigt banalt, mirakulöst uppryckt ur sin obetydlighet, återfunnet, och under några sekunder frammanas aningen av en längtan tillbaka. Georges Perec föddes i Paris 1936 och avled 1982. Han var en av de ledande i Oulipo (Ouvroir de Littérature Potentielle, ung. »Syjunta för potentiell litteratur«), en litterär sammanslutning som ägnar sig åt att studera och uppfinna just den sortens tvingande begränsningar för litterära verk som Perec var en mästare på. Bland hans mest kända verk ingår Försvinna och Livet en bruksanvisning. Je me souviens (1978) utkommer nu för första gången på svenska. Pressröster »[ M]ärkligt skimrande av banalitet [... ] rymmer boken som sådan alltså en problematisering av minnandets villkor i dag. Och tveklöst är den en av de vackraste databaser i bokform som jag känner till.« Jesper Olsson, Svenska Dagbladet »För den barndom som berövats honom kompenserades Perec i viss mån genom den samhörighet som Jag minns vittnar om. Inte minst blev det franska språket hans hem.« Göran Lundstedt, Sydsvenskan
