Den som har läst Carl-Johan Vallgrens För herr Bachmanns broschyr, från 1998, kommer att känna igen det dräpande och gycklande draget i den fräcka samhällskritiken när Vallgren nu beskriver Sverige på det begynnande tvåtusentalet. De läsare (och de är många) som dessutom fascinerats av hans berättarglädje i Augustprisvinnaren Den vidunderliga kärlekens historia (2002) kommer också att få sitt; här finns en liknande kombination av dramatiskt fabulerande och gripande oförutsägbara öden, mot en fond av stämningar och händelser som skildras med historisk exakthet. Vallgren gör comeback med en djupt underhållande och sylvass skälmroman om brott och bedrägeri, om falskhet och äkthet. När Viktor Kunzelmann dör framför sitt staffli, 83 år gammal, rullar en osannolik historia upp sig för hans son Joakim. Den har sina rötter i mellankrigstidens Tyskland, utspelar sig under andra världskriget och löper vidare in i 40- och 50-talets Sverige. Den framgångsrike och berömde tavelkonservatorn, änkling och tvåbarnsfar, visar sig också ha hetat något helt annat, och varit någon helt annan Joakim och hans syster Jeanette tvingas nu pussla samman en ny bild av Viktor, där småstaden Falkenberg och karriärårens Stockholm får sällskap av helt andra miljöer och erfarenheter, som förfalskarverkstäder, fångläger och berlinska bögklubbar. Joakim Kunzelmann i sin tur lever i början av det nya seklet ett annat slags dubbelliv, i en hektisk virvel av pengar och sex där lögner och självförakt är på väg att knäcka honom. Han har misslyckats som skribent och med sitt äktenskap, och hans förnedringsresa, full av prövningar, för honom från lyxkrogar och dokusåparedaktioner till porrfilmsträsket och svarta affärer av olika slag. Allt medan han försöker förstå vem hans far egentligen var.
