Renässansen för Tove Ditlevsens författarskap är ett faktum inte bara i Norden utan över hela världen. Ditlevsen skrev autofiktion innan begreppet fanns och använde kompromisslöst sig själv och sina närmaste i sin litteratur. Hon skrev om psykisk sjukdom, missbruk och moderskap, om kön, begär och sex i en tid då det fortfarande var tabu. Hennes författarskap fascinerade många men drogs med en stämpel av att vara (alltför) privat. Ditlevsen blev ”Tove” med hela Danmark och den exceptionella författare hon var kom i skymundan av intresset för hennes liv, som var en följetong i media. I Ditlevsen: en biografi tecknar Jens Andersen ett levande porträtt av författaren och människan Tove Ditlevsen och ett liv fullt av paradoxer. Hon var arbetarungen som längtade efter ett ordnat, borgerligt familjeliv som hon aldrig lyckades skapa. Hon var alla danska kvinnors smärtbärare med sin spalt i Familie Journalen, där hon ofta gav rådet att stå ut med hopplösa män, trots att hon själv var skild fyra gånger. Tove Ditlevsen var hungrig, begåvad, rolig, intensiv och dramatisk; hon var också en mycket skör människa som led av missbruk och den depression som till slut tog hennes liv.
